Har ni också tagit er på bar gärning när man väl kommit fram till ett sånt där tillfälligt mål i livet och sedan upplever att det som först var en skön längtan eller kanske en ouppnåelig dröm för en annan plötsligt förvandlas till vardag?
Det är ett normalt tillstånd med en twist av otillfredsställelse eftersom det kan se ut som att man aldrig uppnår den ”totala perfekta symbiosen”. Man bygger sin tillvaro med en mängd aktiva och passiva val och ena valet kan förstärka en känsla samtidigt som det kan lägger sordin på en annan.
Ena stunden med lusten man upplever av det som är HÄR och NU kan balanseras av en annan känsla om att samtidigt vilja vara DÄR och NU!
Sånt kan jag känna nu när efter 40 års av jobb i tid och otid, ni vet.. När jobbet är såå kul så man tar hem den med bibehållen lust och låter den flyta in i allt). Det var nu jag bestämde mig för att lägga av. I mitt fall innebar detta att jag kunde välja att ta en lite tidigarelagd pensionering och detsamma blev det för Maria. Jag hade säkert själv kunnat jobba många år till, det var inte svårt när man själv tyckte att man hade ett stimulerande och utmanande yrke, ett sånt yrke där man måste jämt och ständigt hålla sig à jour och lära sig något nytt. Det hade dessutom varit lukrativt men det skulle då ha inneburit att man aldrig skulle haft tillräckligt med tid för annat. och det är detta ”annat”, ”här och nu” ”där och nu”, prioriteringar man vill och inte vill prioritera samtidigt. den komplicerade mångfacetterade viljan.
Inom musikvärlden finns det ett klassiskt tema som kallas för ”crossroad”. Det handlar om våra vägval i livet. De val som alltid innehåller en dos av lust blandat med en släng av frustration. Vi ställs alla inför såna ”crossroads”.
Ju mer man blir medveten om komplexiteten i våra val desto svårare blir det för oss att fatta beslut, det är också därför många väljer att ta ett beslut och blunda för vad man får i minusposten eller väljer att INTE ta några beslut och låter det hela rinna ut. Ett klassiskt dilemma för alla som väljer att flytta till ett annat land. Faktumet att man flyttar längre bort från sina nära och kära är i särklass den svåraste ”minusposten” för de flesta. Det är till och med ofta grundorsaken till att man t.ex väljer att stanna ”hemma” i sin nuvarande miljö trots att lusten finns att bosätta sig någon annanstans.
Men det finns andra fallgropar i jakten efter det perfekta läget, det perfekta nuet om man nu fortfarande tror på att perfektion finns eller går att uppnå eller ens är önskvärt.
”Leva i nuet” är en paroll man hör ofta men vad innebär det egentligen?
Nuet är också ett komplicerade pussel. Det, som för andra i sociala medier kan se ut som en saga om ”en sån fantastisk stund på stranden i Karibien”, kan likaväl fyllas av någon med en extrem längtan tillbaka som sitter där på stranden om denna person låter det fantastiska ”nuet” att befinna sig på en magisk plats balanseras av en känslan att man kanske bara flyttar sin inrelängtan någon annanstans. Man fortfarande känner en avsaknad i det som kallas för ”livets mening”. Just det begreppet som kallas ”livets mening” är ett begrepp som verkar tonas ner ju äldre man blir. Man betecknar det tveksamt som en släng av mognad. I denna verklighet där ljuset faller genom många olika prismor kämpar alla med att fylla sitt liv med någon sorts mening litet som stort. Det som man helst inte vill är att bli desillusionerad, cynisk och komma till en sorglig slutsats om att livets mening inte finns i någon större mening utan bara består av små kärvor av lyckliga stunder.
Vi som individer lever i något större, våra liv påverkas av ett samhälle som växer kring oss och där kan man inte annat än se att våra levnadsvillkor har blivit bättre, vi lever längre, vi blir friskare och när vi blir sjuka har vi bättre stöd än vad som fanna förr. Samtidigt så är vår inrevärld, våra tankar och vår längtan i mångt och mycket desamma.
Vår skapande lust, vår nyfikenhet är en motor för inhämtning av det som kan få våra liv att blomma men framgång och lycka behöver ingalunda vara 2 sidor av samma mynt. Vår strävan efter perfektionism kan leda oss till en tomhet när vi på vägen tappar bort den mänskliga bristen på perfektion.
På senare tid har jag tvärtom försökt att odla en känsla för imperfektion.