Efter ett uppehåll är det dags!

Nu är det bara några dagar sedan jag fyllde år! 66 år och det är mycket som har hänt oss sedan den dagen den 12 april 2018 då vi åkte från Sverige.
En stor omställning för Maria med så mycket nytt att ta till sig, språket, vardagsrutinerna, men också för oss båda med kontakterna med myndigheterna både här i Frankrike och i Sverige. Det är så mycket praktiska saker som måste på plats.
Om man ska summera allt som hänt så är det övervägande positivt. Människor är vänliga och hjälpsamma. Myndigheterna fungerar faktiskt men de har för det mesta förflyttat sig till centrala tjänster långt borta och endast nåbara över Internet. Det innebär att det sätter en ribba för alla både fransmän och icke fransmän när man måste sköta ett visst ärende och är lite osäker på hur det ska gå till. Tidigare kunde man ta en runda till borgmästaren eller prefekturen och köa för att prata med en tjänsteman som kunde utlysa en om att man hade fyllt i fel papper och var tvungen att begära en ny rendez vous men då kunde man traska framåt. Nu är det lite mer att ta reda på själv innan. Det är väl både på gott och ont… Man riskerar inte att råka ut för intellektuell paresse 🙂

Vad har hänt då sedan senaste inslag som handlade om bygget av köket i Murviel?

Maria går på sina franska lektioner och kämpar med Nelly, hennes franska lärarinna. Nelly passar Maria perfekt, hon är uppmuntrande, positiv och har förmågan att placera sig precis lagom på den nivå som hennes elever har. Hon är en populär lärarinna för flera ur det svenska gänget som bor här omkring.

Vi har nu äntligen skrivit vår första deklaration och i och med detta har vi också fått ett officiellt papper om att vi, från April 2018, är skattskyldiga i Frankrike och inte längre i Sverige. Kontakten togs sedan med Skatteverket i Sverige så vi kunde retroaktivt fick tillbaka all skatt som togs ur de pensioner vi hade fått från Sverige och vi gjorde istället en inbetalning på skattekontot i Frankrike. Hela den här processen fungerar faktiskt fint. Det tar tid eftersom det alltid finns en glapp för perioden då man kommer till Frankrike och det datumet då man deklarerar och får ett slutligt skattebesked.

Vi fixade registreringen av både husbilen och min motorcykel. Det var också en smidig sak. Lite extra jobb var det med vår husbil eftersom vi hade precis köpt den i Sverige när vi väl bestämde oss för att flytta till Frankrike. Då ville fransoserna att man skulle betala moms på bilen eftersom den var inte 6 månader gammal och inte kört 6000 km, då betraktas den som ny och ska momsbeskattas. Det finns samtidigt en annan regel när man kommer med en ”importbil” och det är att man bara ska betala moms till det landet fordonen flyttar till. Så det blev lite extra jobb för oss med att se till att få tillbaka momsen från försäljaren i Sverige och sedan betala moms i Frankrike. När det väl var gjort så kunde man fortsätta processen med att få franska plåtar.
Det ”lustiga” nu är att vi har bestämt oss för att sälja husbilen i Sverige och då ska vi nu behöva omregistrera den så den får svenska plåtar, vilket gör det lättare att sälja där.

och på tal om förflyttningsmedel…

Vi har blivit med citra! Gullig liten röd fara Lilla CitraMi

Här kvar med sina tillfälliga plåtar. Denna Citroen C3 är nämligen från Spanien. Helt nytillverkad men som hamnade först på export till Spanien. I Frankrike finns idag en utbrett marknad där de stora bilmärkena säljer sitt överskott i produktion till firmor som specialiserat sig på att sälja dem till då mycket lägre pris än om man går till märkesaffärerna. Man köper då en bil som har alla de garantier som märket, i det fallet Citroen, ger för sina nya bilar. Det är inte längre möjligt för märkesverkstäderna heller att nobba service och reparationer såsom de försökte i början. EU reglerna gäller i hela Europa.

CPAM & Ameli

En annan del som vi påbörjade tidigt var att registrera in oss hos motsvarigheten till Försäkringskassan så man fick det som kallas ”carte Vitale”. Jag hade redan ett försäkringsnummer eftersom jag var fransman men det lustiga var att de hade lite bekymmer att hitta mig. Ett sånt vilande nummer under 40 år i Sverige, ni vet… men det gick till slut och Maria fick sitt med. Vi har nu rutinerna klara kring besök hos husläkare, tandläkare och annat.

Nya vänner är guld

Mycket av vår tid under 2019 har varit att bekanta sig med regionen och också umgås med nya goda svenska vänner som bor antingen i Murviel eller i närliggande byar. Att få träffa så många härliga människor som man känner att man kommer att utveckla en nära vänskap till känns bara underbart. Något är magiskt med det här… Vad är det som hos oss alla kan trigga rätt snabbt igång en sån känsla att man fattar tycke för folk (eller inte). Magiskt var ordet.

Vilja vara där när man är här och här när man är där…

Att bestämma sig för att flytta, oavsett om det är bara några hundra kilometer eller flera tusen mil bär alltid med sig både ljusa stunder och stunder där man tycker sig sakna något. För alla är det förstås alltid en saknad att inte finnas nära sina barn och barnbarn och det är för oss priset man betalar för att man valde att flytta till en del av världen där både klimatet och kanske också samhället är varmare, rundare, godare. vi löser det med att försöka locka ner barnen så gott det går och genom att åka upp till vårt ställe på Österlen.

Ljuset som terapi

Ljuset…. ljuset här nere är något jag märker nu att jag har saknat under de 40 åren jag bodde i Sverige. Saknaden av ljuset i kombination med ett jobb som slukade all min tid (eftersom jag älskade mitt jobb och fann det stimulerande) rubbade nog till slut mina sinnen och min hälsa. Perioder av mörker ihop med stress är inget man kan rekommendera folk att ha under så lång tid. Det funkar ett tag men inte 20 år… Det tog också tid för mig att ”klappa ihop”, att hamna i en kris där kroppen sa ifrån och skickade varningar om att jag skulle byta livstil.

Vi är många som har fått såna varningar och vi är tyvärr många som också ignorerat dem, många som tycket att ”det här händer inte mig”, jag är stark, framgångsrikt, har kul jobb, juste ekonomi, underbara barn… Man kan inte ”gå i väggen” i ett sånt läge! eller…
Det hände mig iallafall 2002 och jag kunde inte repa mig med mindre än att jag fick börja knapra anti-depp. Så gjorde jag ändå till den tid då vi bestämde oss för att dra till Frankrike. När vi flyttade hit hade jag successivt trappa av och bestämde mig för att det nu inte fanns varken jobbstress eller brist på ljus! Nu var det dags att bli hel igen.

Känslan av utmattning man känner är obeskrivlig för någon som inte upplevt det. Då, 2002 var det fortfarande rätt många inom vården som hade dålig koll på det här. För mig så kunde jag känna tydligt att jag hade råkat ut för någon sorts kemiskt obalans i kroppen och att det var det som styrde känslan av att vara matt, slut, deprimerad, låg trots att allt detta var tvärtemot känslorna som skapades av jobbet eller mitt privata liv. Det var ingen korrelation annat än att man struntat i varningsklockorna.

Promenader är viktiga för folk som är på väg tillbaka från en sån kris. De är viktiga tror jag av en stor orsak nämligen att man då får en stund av ljusintagning… Jag tror mycket på ljuset som en viktig komponent i den kemiska balansen som vi måste ha inom oss. Jag är inte tillräckligt bra på att själv dra iväg på promenader och då är det bra att man har någon hemma som drar i en så man kommer ut 🙂

Så nu idag gick vi en sån liten lagom lång/kort promenad runt det som kallas ”puechen” på occitanska. Alltså en liten kulle som ligger i byn. Det är från den promenad bilden här är tagen. Vacker utsikt med Pyrenéerna i bakgrunden 250 km därifrån. Januari dag fylld av det ljus jag längtat efter. en lufttemperatur på runt 15 grader och med solen som gör att det känns som 20 grader…

Livet i Languedoc!