En stad med ambitioner att få bort den gamla stämpeln att vara en trist grå smutsig arbetarstad till skillnad från den arisktokratiska universella vackra ljusa Montpellier. Beziers med sina 76000 invånare är mycket mindre än Montpellier där 270000 människor bor men ”lilla systern” har definitivt ambitioner.
Idag finns det en otrolig energi och tydligen också ekonomiska resurser som håller på att förvandla åtminstone de gamla centrala delarna av staden till något riktigt trevligt att vistas i. Man har renoverat gator och torg, lämnat bidrag till husägarna så de renoverar sina hus. Det skapas aktiviteter ute bland folk, rekreationsområden, konstutställningar. Man får folk att komma ut och njuta av stadens möjligheter.
Beziers är en stad starkt präglad av invandring och en stad som idag styrs just nu av en borgmästare som stödjer LePen. Vad detta innebär på sikt är oklart.
När man vandrar i stan kan man ana att uppfräschningen av staden kommer att skapa en tydligare segregation där människor med bra ekonomi kommer att flytta in i det här fina centrumet och tränga ut andra med tunnare plånbok, någonting man ser ske runt om i världen. Än så länge är alla ute på kvällarna med sina barn och njuter av en stad som finns för alla, oavsett social status eller tjocklek på plånboken… Självfallet kan man, om man har den ambition, se till att inte skapa ghetton och aktivt bidra till att ha ett blandat samhälle men då är man på ett spår som kanske inte ”Monsieur le Maire” arbetar för.
Fortsättning följer på den fronten…
Denna sköna varma kvällen var vi på rundvandring för att titta på en historielektion om Beziers under 1200-talet.
Klockan 22:15 startade föreställningen. En ljud/bild föreställning projicerades på l’eglise Saint Madeleine, mitt i staden och tog oss tillbaka till 1209 då kyrkan brändes ner under det blodiga slaget som ägde rum mellan å ena sidan de romersktrogna styrkorna och å andra sidan den katolska gruppering som hette ”les cathares”. Folk sökte skydd i kyrkan under slaget och ett stort antal brändes inne. Detta var kulmen för ett religiöst krig som skulle sätta sin prägel på vad man nu skulle kunna kalla den occitanska själen.
