När murarna talar till en!

Tiden! Att resa i tiden är väl det som de flesta upplever när de besöker den här platsen.
En plats där stenarna, murarna talar till en.

Vi befinner oss mitt i det området som är känd för sin cassoulet. En rätt gjord på vita bönor, griskött, korvar och anka.

Vi befinner oss i Carcassonne! En stad som man inte kan undvika om man som många fascineras av medeltidens historia. Hela området är fylld av minnen från romartiden och också från de religiösa motsättningar mellan den katolska kyrkan och catharerna.

Utdrag ur Wikipedia:
Rester av mycket gamla bosättningar i området är daterade till runt 3500 f.Kr. På 500-talet f.Kr. blev Carcassonne ett romerskt oppidum (befäst småstad), grundat två kilometer söder om dagens Carcassonne och med det keltiska ortnamnet Carsac. Området hade sannolikt en iberisk befolkning vid den tiden. Carsac blev en viktig handelsplats för hela regionen.

Gallo romersk tid

Det galliska folket Volcae Tectosages från Centraleuropa erövrade staden runt 300 f.Kr. och slog sig ner där Carcassonne ligger idag.

Runt 120 f.Kr. blev staden en del av den romerska provinsen Gallia Transalpina, senare omdöpt till Gallia Narbonensis. Stadens strategiska placering fick romarna att göra staden till en colonia under namnet Julia Carsaco, senare Carcasum. De äldsta murarna i Carcassonne samt större delen av de nedersta stenräckena på stadsmuren mot norr dateras alla till gallo-romersk tid.

Befästningar typiska för perioden karaktäriseras av murar som sträcker sig mellan tätt placerade runda eller kvadratiska torn. Murarna mellan tornen löper i sicksack, eftersom korta, varandra snedställda murar stöder varandra och därför är betydligt mer motståndskraftiga än en enda lång och rak mur. Av befästningens över trettio gallo-romerska torn är endast tre bevarade, Moulin du ConnétableMoulin du Vieulas och Marquière. Dessa torn dominerar den norra muren. Marquièretornet är det mest ursprungliga; de två andra tornen fick sin överdel ombyggd under 1200-talet.

Visigotisk period

År 462 avträdde romarna officiellt den västra delen av Gallia Narbonensis, Septimania, till den visigotiske kungen Teoderik II, som då hade belägrat Carcasum i nio år. Teoderik fortsatte utbyggnaden av befästningsverken i staden, som nu kallades Carcasona, och den förblev en gränsstad mot norr. Visigoterna kopierade den gallo-romerska arkitekturen, och det är därför endast med svårighet man kan skilja det som byggdes under Teoderiks tid från äldre konstruktioner. Mycket av det som visigoterna uppförde finns ännu kvar. Teoderik ska även ha påbörjat den basilika som numera är helgad åt S:t Nazarius. Tidigt på 500-talet, källor säger 533 eller möjligen kort därefter, blev såväl Carcasona som Agde och Maguelone biskopssäte. Det lär ska ha byggts en visigotisk katedral i Carcasona, men några lämningar av en sådan har man aldrig funnit. Den första biskopen hette Sergius (källbelagd år 589).

Saracensk och frankisk period

År 508 slog visigoterna framgångsrikt tillbaka ett angrepp av den frankiske kungen Klodvig I. År 725 förlorade visigoterna emellertid kontrollen över staden, som då föll i händerna på muslimskasaracener från Barcelona. Därmed fick den namnet Carchachouna. Den frankiske kungen Pippin den lille iscensatte 759 sina intentioner att driva bort saracenerna, och året därpå hade han erövrat merparten av Sydfrankrike, men fästningen i Carcassonne förmådde han inte inta.

Medeltiden

Trencaveldynastin.
Trencavel släkten ägde områden vid Albi, Nimes, Béziers, Age och Carcassonne.
Under perioden uppfördes flera nya byggnader, och många av de äldre restaurerades. Grundstenarna till katedralen S:t Nazarius välsignades av påve Urban II år 1096. Påven var vid tillfället i Carcassonne för att där övertala Bernard de Trencavel att ansluta sig till det korståg som höll på att organiseras. Katedralen skulle därvidlag bli en bastion mot stadens många kättare (ordet kättare kommer från kathar, av grekiskanskatharos som betyder ren; se nedan). Vid den här tiden höll även slottet Château Comtal på att byggas; det påbörjades år 1130. De visigotiska tornen och de gallo-romerska murarna som var i dåligt skick efter de många angrepp de hade fått utstå genom århundradena, restaurerades och tornen byggdes upp så att de blev ännu högre.

Den romersk-katolska kyrkan och katarerna

Under 1100-talet florerade katarismen i områdena i och runt Carcassonne. Katarismen var en religiös riktning baserad på dualistisk kristen tro. I början av 1200-talet var Carcassonne präglat av stort välstånd. Antalet invånare låg runt 4 000. Dessutom fanns flera förorter utanför murarna, bland annat S:t Vincent och S:t Michel, den senare ett rent judiskt samhälle. Den unge vicomte Raymond Roger Trencavel (1185 – 10 november 1209) gav de katarer som bodde i hans områden religionsfrihet och beskydd. Katarerna här kom senare att bli kända som Albigenser efter staden Albi.

Den katolska kyrkan kände stor oro över denna utveckling. År 1204 utnämnde påve Innocentius III tre påvliga legater och en inkvisitor för en ny mission mot albigenserna under abbot Arnaud Amaury av Cîteaux. Då kätteri var en förbrytelse skulle legaterna inte bara predika, utan också leverera kättarna till de civila myndigheterna för förvisning och beslagtagande av eventuell egendom. En av de fyra utsända, cisterciensermunken Pierre de Castelnau tog sin uppgift på så stort allvar, att han inom kort blev både fruktad och hatad i hela regionen. Den spanske prästen Dominicus (dominikanordens grundläggare) övertalade emellertid legaterna att hellre använda kättarnas egna metoder, som var långt mer effektiva. Genom att göra avkall på all pomp och ståt som de tidigare omgett sig med och i stället leva i evangelisk fattigdom uppnådde den påvliga legationen snabbt betydande resultat.

Carcassonne blev känt för sin roll under Albigenserkriget, beordrat av påve Innocentius III. Detta krig startades på grund av att en av greve Raymond VI av Toulouses tjänare, på grevens order, sades ha dödat legaten Pierre de Castelnau den 15 januari 1208.

Påven Innocentus III blev stort förbittrad över detta mord och beordrade att militär makt skulle sättas in mot albigenserna och deras ledare, greve Raymond. I juli 1209 förklarade han heligt krig eller kättarkorståg mot dem efter att dessförinnan ha förklarat katarerna vara satanister. Efter att ha intagit Béziers och massakrerat de 20 000 invånarna där, tvingade den påvliga hären under Simon de Montforts befäl den 15 augusti 1209 invånarna i Carcassonne att ge sig. Då hade staden varit belägrad i två veckor. Långt innan dess hade emellertid så gott som alla människorna flytt staden genom underjordiska gångar och höll sig gömda sig i skogarna runtomkring. Av de kvarvarande 500 invånarna, gamla, sjuka och barn, fick hundra lämna staden nakna, endast medförande sina synders last, medan de övriga 400 blev brända eller hängda.

Efter att ha tagit Trencavel till fånga och kort därefter lämnat honom att dö i sitt eget fängelse, tog Montfort själv över både staden och vicomtetiteln. Han förstärkte fästningsverken, och nu blev Carcassonne en gränsstad mellan Frankrike och Aragonien.

Under fransk krona

År 1240 försökte Trencavels son återta sina egendomar, men han lyckades inte. Han blev tvungen att avsäga sig sin rätt till egendomen år 1246. Året efter blev Trencavels egendomar, däribland Carcassonne, konfiskerade och underlagda den franska kronan. Både Ludvig IX och efterföljaren Filip III genomförde omfattande förstärkningar av befästningarna i Carcassonne väljämte fem andra fästningar längs gränsen mot Aragonien (då ett självständigt kungarike, numera en del av Spanien). Dessa fästningar kallades Carcassonnes fem söner. I själva Carcassonne påbörjades byggandet av en yttre ringmur med torn 1248. Filip III lät också uppföra en huvudport i den inre muren i Cité, Narbonnaiseporten, men även S:t Nazariusporten med omgivning, Trésautornet och ett vakttorn på slottet; det sistnämnda finns inte kvar idag. Han lät också restaurera flera av de gallo-romerska tornen.

Ett uppror mot kronan 1262 bestraffades med att en del av Carcassonnes invånare blev utdrivna ur staden. Dessa fick så småningom tillåtelse att bosätta sig på floden Audes västra strand, och kung Ludvig IX påbörjade uppförandet av den nedre stadsdelen ”Bastide Saint-Louis”, som idag är en del av Ville Basse.

Fästningen ansågs under denna tid vara ointaglig. År 1335, under Hundraårskriget, misslyckades Edvard, den svarte prinsen, att ta staden, även om hans trupper ödelade och brände den delen som låg på mer låglänt mark. Den sistnämnda återuppbyggdes dock i etapper.

År 1500–1800

År 1531 spred sig den kalvinistiska protestantismen i området. Cité förblev katolskt, medan invånarna i den nedre staden konverterade till protestantismen, något som ledde till en blodig konflikt de två stadsdelarna emellan. År 1582 blev den nedre delen tilldelad titeln Ville av Languedocstaterna. Den starka rivaliteten fortsatte, med den andliga och politiska makten (biskopen och kungens representanter) församlad i det högt belägna Cité och med den ekonomiska makten och med högre välstånd i den nedre stadsdelen.

Vid freden i Pyrenéerna år 1659 blev gränsprovinsen Roussillon överförd till Frankrike, varvid Carcassonnes militära betydelse minskade. Detta var början på slutet för det stolta[värdeomdöme] Cité. Fästningsverken övergavs på 1700-talet och man började ta sten därifrån för att uppföra nya byggnader och reparera gamla. Taken rasade samman och fästningen förföll.

Det är en klar fördel att besöka Carcassonne utanför den värsta sommarperioden. När vi var där så var det få turister och vi slapp trängas både under våra promenader och när det var dags att få något i magen.
Vi hittade en trevlig restaurang i ett gammal hus från 1300-talet. Jag brukar ha låga förväntningar när jag kommer till ett ställe som är ”turistisktbetonat” men jag måste säga att både interiören, personalen och maten var helt över förväntan. Det blev både Cassoulet förstås men också en god fisksoppa för Maria och traditionella korvar med potatis gjorda över elden.
En trevlig dag helt enkelt!