Le cimetière – En livshistoria ändå in i döden.

Att besöka en kyrkogård i Frankrike är alltid, för mig, en stund som väcker många funderingar. I en litet begränsat område finns så mycket samlat som sträcker sig långt utöver det här med liv och död, Det handlar om mer än tron om ett liv efter detta eller avsaknaden av det. Det är också en bild av oss, av våra samhällsstrukturer, om hur vi vandrar genom livet och om våra olika människoöden.

Kyrkogården i vår by består av en nyare och en äldre del. I den äldre delen samlas mer påkostade familjegravar och betydligt enklare gravplatser. Ändå in i döden kunde man följa hur människor ville bli ihågkomna och om de kunde kosta på sig det eller inte.

En promenad runt berättar en del om människor som levt ett långt liv omringade av släkt och vänner men det berättar också om unga liv som fick abrupta slut, det vittnar om människor som dog i sin ensamhet. Det är monument över människor som blir saknade men också en sista viloplats för de som redan var bortglömda innan de ens dog kanske.

Att besöka en sådan plats har så många olika dimensioner som inte kanske riktigt får plats i vårt effektiva samhälle. en stund av stillhet, vördnad och saknad som kombineras med övergivna gravar som lämnas åt sitt öde tills kommunen gör åter anspråk för dessa platser på jorden.

Ett svar på ”Le cimetière – En livshistoria ändå in i döden.”

  1. De är så vackra, de franska kyrkogårdarna, med sina stora monument sida vid sida med de där fantastiska rostiga järnsängarna. De väcker fantasin och vördnad på samma gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *