En avstickare till Österlen.

Som en paus i vår ”franska integration” har vi tänkt ta lite husbilsturer när lusten att se se omkring inträffar. Det kommer också att bli resor till gården på Österlen samt besök hos våra barn och barnbarn i Stockholm.

Denna första gången efter vår flytt till Murviel har vi nu planerat en lite längre tur uppåt och bestämmer oss för att inte ta den vanliga stora motorvägen genom Nimes, Lyon, Mulhouse och in i Tyskland.

Vi istället satsar på vägen genom ”le massif central”, klättrar upp i Auvergne med sikte mot gränsen mellan Bretagne och Normandie och kusten utanför Saint Malo.

Resan i en 5,4 meters ”plåtis” tillsammans med våra 3 mopsar fungerar väldigt bra och vi gillar tanken att improvisera resvägen under tiden det pågår. Det är det som är friheten med att inte behöva spika i förväg vilka övernattningar som behövs. Man tar resan som det kommer. Resan tog oss nu till ett för mig okänt litet ställe mitt i Frankrike. En övernattning blev det i lilla samhället Ahun.  En gullig liten by. Lite utanför de stora bilvägarna är den ,med sina drygt 1500 invånare, kanske något man skulle kunna kalla för Frankrikes navel. Ligger i Limousin, nästintill mittpunkten i landet!


Mitt i byn med en övernattning med den stora kyrkan som granne.

Färden gick vidare med sikte på de franska stränderna i Normandie.
Jag är själv uppväxt i Normandie och som alla därifrån tycker man efter ett tag att klimatet som påverkas av Atlanten gör sig påmind lite väl ofta. Det sker i form av nederbörd och annat men mötet med havet där är alltid lika magiskt. De stora rörelserna i havet med stora ebb och flod är en fascinerande naturupplevelse. Höststormarna i denna region påminner folk om att naturen har mycket att säga till.

Är man i Normandie måste man förstås passera de platser som betytt så mycket för vad Frankrike är idag, nämligen det området där den stora D-Dagen ägde rum under andra världskriget den 6 juni 1944. Här några bilder från Omaha Beach.
Jag är själv född i Caen, huvudstaden för Normandie och en stad som ligger bara några mil inåt landet från dessa stränder där den stora invasionen ägde rum. Caen blev extremt hårt bombad av de allierade när de skulle jaga bort nazisterna ut ur området, ett beslut som blev kritiserat efteråt och som kanske var bara en av de många missbedömningar som ägde rum under dessa hektiska dagarna. Jag är född 10 år senare och minnena var färska hos mina föräldrar. Deras berättelser har nog präglat min syn på vad ultranationalism och rasism kunde göra med människorna.

Av dessa stränder blev Omaha Beach också den blodigaste av alla. Planeringen var att, under de första morgontimmarna, bombardera strandlinjen för att oskadliggöra det massiva artilleriet som tyskarna hade placerat där. Dimman och andra missberäkningar gjorde att de allierades flygplan missade sina mål och släppte istället bomberna längre in bakom tyskarnas försvarslinjen. Man fortsatt ändå med planerna att landsätta soldater på dessa stora platta oskyddade stränderna…
Jag citerar här:
”Under den första dagen landsatte tusentals fartyg drygt 150 000 man och 14 000 fordon på fem franska stränder. De allierade mötte ett häftigt motstånd.
Omaha var den svåraste stranden att inta och anfallet blev ett blodbad för de amerikanarna. Det berodde på att de amerikanska landstigningstrupperna mötte erfarna tyska soldater som var väl befästa. Tyskarna hade placerat sina vapen så att varje meter av Omaha-stranden var täckt av eld. Grundbeväpningen var kulsprutor.
Av första vågens 14 stridsvagnar slogs alla ut på stranden. På den östra delen av stranden satt tyska soldater i en bunker och avfyrade kulsprutor under 9 timmar, vilket kostade amerikanerna 4184 stupade eller sårade. Efteråt berättade de amerikanska soldaterna om en tysk kulspruteskytt som de kallade ”Monstret vid Omaha”, det sägs att han sköt 2 500 amerikaner. Förmodligen var det två tyskar som turades om att sköta bunkerns kulspruta.”



En blåsig stund på stranden och sedan fortsatt resa mot målet för kvällen och natten nämligen lilla orten Cabourg.

Orterna Cabourg, Trouville och Deauville har varit de platser som lockat ”la bourgeoisie parisienne et normande” under många decennier. Där har man byggt fina sommarställen för de bättre besuttna människorna från både Normandie området och Paris regionen.
Vi fastnade för Cabourg, parkerade vår husbil centralt i stan och sökte oss till ett mysigt créperie med namnet ”Creperie des ourssons”. Ägaren visade sig vara besatt i nallar så hela inredningen gick på det temat och efter notan fick man med sig lite godisnallar med förstås!
Jättegoda klassiska galetter som huvudrätt,  Crepes till efterrätt och Cider på det förstås!


En skön nattsömn på det och då var det nu dags att åka en lite längre bit in i Tyskland. Efter ytterligare en övernattning i husbilen började vi närma oss ”slutmålet”!

Över bron och med sikte på ”Marias Ro” i Eljaröd. Byn Eljaröd ligger 5 km från de mer kända Brösarps backarna. 10 kilometer inåt från kusten och Kivik. Eljaröd är vårt ”andra hem” jämte Murviel och vår språngbräda för vidare resor inom Sverige.


Nu blir det en liten paus på några dagar för att sedan siktar vi vidare mot Stockholm för en liten visit hos barn och barnbarn.

 

2 svar på ”En avstickare till Österlen.”

  1. Vad fint du skriver! Har också flera gånger åkt längs Normandie och besökt dessa stränder. Man kan inte annat än slås av det allvar och skräck de måste upplevt, evigt tacksam idag för deras mod. Vad hade vi annats varit idag? Att vara patriot är en sak, nationalist en helt annan. Hela min mormors släkt dog i Tysklands koncentrationsläger. Det ger en perspektiv på dagens debatt och politik.

    1. Tack Yvonne!
      Och jag kan inte annat än hålla med om vad du skriver. Om folk kunde förstå skillnaden med att vara patriot kontra vara nationalist skulle det betyda mycket i många sammanhang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *