sommaren är kort (not) , det mesta regnar bort (not)

Sommaren dröjde faktiskt lite och maj månad var kanske lite svalare än vad man är van vid här nere men sedan blev det som bekant varmt inte bara här nere utan i hela Europa inklusive Sverige.

Det är dock nu i början på september som man märker den tydliga skillnaden mellan norra och södra Europa. Förr i tiden brukade man säga i Frankrike att det fanns en osynlig gräns vid Lyon. Allt som var norr om var präglad av nederbörd, grönska och kyligare nordiska klimatet medan de delar söder om hade detta typiska torrare kargare varmare söderklimatet.

Om man bortser från tider med Canicule som under en period har drabbat hela landet så finns fortfarande denna osynliga gränsen. Hos oss så visar det sig nu i form av ”svalare” morgnar/kvällar och nätter där termometern visar mellan 17 och 20 grader och soliga dagar där termometern stiger upp mot 30 grader.
Man måste lära sig att sätta på sig och ta av sig vid rätt tidpunkt under dagen.

För mig som inte solbadar eller söker mig till direkt sol på sommaren finns en ännu viktigare faktor för både livskvalité och hälsa och det är ljuset. Denna, för oss människor, så viktiga ingrediensen och det som vi saknar i Sverige under långa perioder av året om man nu inte bor långt norrut och får uppleva en del för korta dagar med snö och klar himmel.
Här nere blir tillgång av ljuset påtagligare ju längre in i höst och vinter man kommer. Det finns en kort period av ”tråkväder” men den övervägs av de långa perioder av ljus man får uppleva.

Längtan till ljuset var faktiskt  det som fick mig att söka mig söderut på 70-talet. Jag är uppväxt i Normandie och däruppe är det vackert på sitt sätt men det råder ett klimat som är väldigt styrt av Atlanten och engelska kanalen. Fuktigt, blåsigt och ofta molntäckt och grått. Ni som bott där eller i England under höst och vinter förstår vad jag menar…

Jag har skrivit tidigare om den nödlösning vi hade hemma i Stockholm när mörkret var som tyngst för själen. Terapilampan vid frukosten innan man kom ut i mörkret, tog tunnelbanan och satt sig vid sin arbetsplats tills det var dags att ta sig hem i mörkret. Terapilampan som under denna kvarten det tog att äta frukost kunde fylla våra trötta ögon med en dos av det ljuset som kroppen annars behöver. En sådan lampa ska kunna under en kvart förse oss med den dos av ljus som man får en normal solig dag och det ska göra oss mindre trötta och deprimerade, vilket annars är en vanlig symptom.

Detta slipper man när man lever i en miljö som förser oss med dagsljus/soljus i en tillräcklig stor mängd och det kan jag definitivt känna här. Det är en viktig faktor för välmåendet.

Monsieur Hulot och tjuren Ferdinand Macron.

Slowjournalen informerar:

Inte visste jag att monsieur Hulot hade blivit miljöminister i Frankrike innan jag kom hit.  Eller rättare sagt var han det fram till förra veckan där han annonserade att han skulle lägga av eftersom han ansåg att hans förslag inte blev lyhörda av tjuren Ferdinand Macron.

Macron lämnar beskivelser efter besvikelser och lär nog få det tufft framöver.

Syrah ,Mourvèdre, Carignan och berg av Schistes.

Att komma till Languedoc utan att få besöka en enda ”cave” och få vara med om en ”degustation” är att betrakta som omöjligt. Det kryllar av diverse små och stora vinodlare och det kan vara riktigt givande att få besöka några av dem och försöka få ett hum om hur vinet tillverkas och vad som skiljer dem åt.

I veckan var det ett besök på ”Chateau Grezan” som fick bli Kickis och Mattes introduktion i Languedocs vinerna. Slottet ligger bara några mil från Murviel.


Le chateau de Grezan är ursprungligen en gammal romersk villa som lockade förut de som gick den långa vandringen till St Jacques de Compostelle.

i slutet av 1200-talet togs det över av tempelriddarnas orden och blev ett centra för deras ”croisades”.

1824 bestämde en rik familj att återbygga ett slott med ”medeltidsinspiration”.

Idag är det förutom vintillverkning en plats för diverse olika konstnärliga evenemang oftast måleri eller fotoutställningar.

Kommer man till en ”degustation” oanmält såsom vi gjorde tas man emot väldigt vänligt och får möjlighet att i lugn o ro smaka på många olika sorters viner ut deras produktion, Allt från enklare viner i 6 euros klass till dyrare i uppemot 150 euros klass.


Det intressanta i området är att de flesta vinodlare har förbättrat sin process och satsar på kvalitetsviner. kvalité före kvantitet sedan en 20-30 år tillbaka.

Faugères området har också något säreget geologiskt. på de drygt 100 hektar som slottet använder för sin vinodling finner man en bergart som kallas för schistes.


Det speciella med berget är dess förmåga att samla på sig vatten underifrån och värme uppifrån. Denna magasineras och kommer vindruvorna till godo också under natten då deras mognadsprocess inte stannar av tack vare denna speciella förmågan.

Många olika druvor.

Många olika nyanser.

Under visningen hade vi en ”sidoutbildning” om roséviner. Eftersom dessa har blivit populära sommarviner ville vi höra om det har påverkat deras produktion men också hur de kom till.

Vi fick ställa oss framför kartan över vindruvsorterna och gissa vilka som används för rosétillverkning.

Nu är det så att röda druvor är de som används.  Man separerar druvskalet, kärnor och vätskan under processen. Sedan låter man det som ska bli rosé få ligga på en bädd av skal och kärnor. Det som sedan gör att rosévinet blir ljusare eller mörkare är hur länge ”vinet” får ligga. Ju längre desto rödare blir vinet.

Så vår värd kunde sammanfatta rosévinet som att det var ett ungt outvecklat rött vin, detta sagt utan någon värdering i ordet ”outvecklat”.

En vanlig dag i Languedoc.

Några miljoner år sedan och vi tar några crêpes på det.

Mattes och Kickis lilla snabbrunda genom Le Languedoc avslutades med lite geologistisk turism.
”La grotte de Clamouse”.

1945 upptäcktes denna fantastiska grottan av en grupp archeologer och geologer.

Mer om det finns i länken här:

https://www.clamouse.com/en/home/


Dagen avslutades med ett besök i en medeltidsby som ligger i närheten, Saint Guilhem le desert.
Både grottan och byn är mer än välbesökt av turister så här års på gott och ont.

Efter en 45 minuters promenad i grottan var alla jättehungriga och målet, förutom att passa på att se denna vackra byn, var att få en bit mat i magen.


Jag försökte få Matte att ta en tur längst med stigen som leder till den gamla fortifikation man ser högst upp på toppen här. Det är nämligen en fantastisk utsikt därifrån, det vet jag som orkade dit upp för fyrtio år sedan 🙂
Förslaget hamnade i förslagslådan…

Inte helt occitanskt fastnade vi hos en créperie från Bretagne. Tempot var mer än vad till och med jag som kallar mig ”slow” kunde finna OK… men den som hade creperiet såg himla trevlig ut och nogrann var han och galetterna/crepes var helt ok men ingen av oss förstod hur han kunde få till det ekonomiskt när han hade ett så litet ställe som inte rymde mer än 6-7 bord… Det blev inte många crepes tilverkade i timmen 🙂

En vanlig dag i Languedoc.

Besök hos Noilly Prat.

Noilly Prat är en känd dryck som har som direkt konkurrent en annan känd dryck nämligen Martini.

Noilly Prat startade sin bana i Lyon.
1813 börjar Joseph Noilly, som då var i  vin- och likörbranschen, skapa det som blir det första franska receptet på en ny Vermouth.

1850 flyttar de sin tillverkning till Marseillan och Louis Noilly utvecklar företaget vidare tillsammans med Claudius Prat, maken till dottern Anne Rosine.

En, i sammanhanget, intressant händelse är att dottern Anne Rosine kommer att ta över ledningen av företaget 1865 efter Louis Noillys och maken Claudius Prats död. En ganska ovanlig företeelse på den tiden.

Eftermiddagen ägnades åt en intressant guidad tur. Dessa görs på både franska och engelska och avslutas med en provning av de olika sorterna, Extra torr, Classic, Rött och Ambré, alla med egna karaktärer utifrån deras tillverkningsprocess och hur de smaksätts med olika kryddor och herbes.

En vanlig dag i Languedoc.

Utflykt till Roquebrun och Olargues

När vi nu fick besök av våra goda vänner Kicki och Matte så var det början på en liten guidning av vad området bjuder.
Denna dag var slutmålet ”Le lac du Salagou” men eftersom denna är redan avhandlat här på bloggen så kommer hätr några bilder på vår väg dit.

En paus i Roquebrun, en liten vacker by med fötterna i Orb.


Lunch i Olargues som nästa mål.
”Les fleurs d’Olargues” är verkligen en krog att rekommendera. Ambitionsnivån när det gäller kvalitén på råvaror, tillagning och uppläggning visar på mål som dessutom håller måttet. Trevlig personal hos denna danska restaurang.
3-rätters meny för 25 euros per person och lite dyrare viner än på andra ställen. En angenäm lunch på ute terrassen under parasol  och med floden Orb som passerar genom byn.


Nedre terrassen närmast floden med restaurangens egen odling av grönsaker och diverse kryddor.


En vanlig dag i Languedoc.

En dag i Agde.

Ett besök i den gamla historiska delen av Agde är som en fröjd om man jagar sköna vyer och fantasieggande detaljer.
Den lilla staden kryllar av historia som finns inbakat i dessa husväggar. Jag låter bilderna berätta sin egen saga.


”Cette voie finit en escalier”… En gullig information som talar om att den här lilla gatstumpen i pilens riktning avslutas med en trappa. ”


Dagen avlutades med fyllda galetter och cidre brut från Bretagne. Inte riktigt occitanskt men väldigt gott. Ägarparet har haft creperiet i 25 år och kom själva från Carnac i Bretagne.

Ännu en vanlig dag i Languedoc.

Le cirque de Mourèze.

Mourèze är en vacker liten by söder om ”Le lac de Salagou”.
Byn ligger i direkt anslutning till en 300 hektar stort dal där erosionen av den kalksten som berget består av har skapat fantastiska formationer.


Det finns en mängd stigar att följa både för de som tänker ta en längre tur i terrängen och för de som nöjer sig med att ta en kortare tur upp till ”le belvedere” där man får en fin utsikt över dalen.

Det finns inom området ett stort antal grottor där man har hittat spår av bosättningar från 2000 år före kristus fram till vår tidsålder.

Ännu en fascinerande plats. Vi avslutade dagen med ett besök på restaurangen ”Chez Eva” i byn. Utsökt mat som avslutades med en espresso och en liten creme brulée. En helt OK dag i Languedoc.

På besök i Celles.

Celles var en av de små byarna som evakuerades när projektet som gick ut på att man skulle skapa en konstgjord sjö uppe på platån tog form på 70-talet.
Det som hände med just den byn är att endast en del hamnade under vattenytan. Resten fick förfalla eftersom kommunen under lång tid inte ville att man skulle kunna få flytta in igen.

Idag finns endast ett hus som har renoverats för att fungera som ”la mairie”… Jo! Byn har fortfarande ett ”stadshus” som numera finns bemannat under ordinarie arbetstid.

Det finns också någon idé om att kommunen skulle kunna tänka sig att starta ett boendekooperativ med privata investerare (ej för spekulation) som skulle kunna få ta över husen. Villkoren är att husen skulle renoveras och användas som antingen primärt boende eller för någon ekonomisk verksamhet och att investeraren betalar en årlig fastighetskatt som beräknas utifrån storlek och användning.  Kontraktet skulle sträcka över 39 år med möjlighet att förlänga det med 2X30 år…  Det går att läsa om det i lilla skyltskåpet vid entrén. Det projektet verkar inte ha fått någon fart ännu…

La fête des Petetas.

Ännu en festlighet i byn. En årlig tradition där byborna får beskåda diverse evenemang uti byn och sedan samlas för en gemensam middag uppe i den gamla delen vid slottet.
Mat, vin, musik och dans från regionen för en skön blandning av människor. Inget sånt där ”vi och de” utan en gemytlig trevlig atmosfär där alla känner sig välkomna.

Mer av sånt behövs hälsar jag Åkesson & hans kompis Le Pen.

”La vrai France”!