Bort med gamla köket in med det nya!

När vi köpte huset fanns ett kök i behov av att renoveras och uppdateras. Det projektet fick vänta tills vi kunde vara själva och nu var det dags!
Riva allt det gamla inklusive kakelvägg och den ”bardisken” som avgränsade köket från ”vardagsrummet”.

En grundregel man har lärt sig under alla dessa renoveringsår är att allt tar alltid längre tid än vad man själv vill tro. Speciellt om man har en ambition om att inte söka den ”vi gör bara så så länge… som annars kan vara lockande för stunden när komplikationerna hopa sig. Startar man projekt som ska stå kvar under flera år till och med decennier finns en poäng i att ta sig metodiskt igenom alla nödvändiga stegen.

Utmaningen 1 för oss var den vägg ni ser här. En vägg som skiljer Kök från badrum. En skiljevägg byggt med gipsvägg som limmats på ett innanmäte av kartong och med en gipsskiva på andra sidan. En teknik som används för att snabbt få upp en icke bärande vägg. Nu var det inte riktigt så smidigt att få ner kaklet utan att göra stora hål i gipsskivan. Det blev dags att införskaffa nya gipsskivor och få dem på plats efter att kaklet var borttaget.

Vi bygger en ny ”stödvägg” som kommer att vara baksidan av vår nya arbetsbänk med bra djupa skåp under så vi får gott om plats för köksutrustningen.

rätt verktyg till rätt sak. Det blir en del det.

Och nu några bilder av slutresultatet…

Le cimetière – En livshistoria ändå in i döden.

Att besöka en kyrkogård i Frankrike är alltid, för mig, en stund som väcker många funderingar. I en litet begränsat område finns så mycket samlat som sträcker sig långt utöver det här med liv och död, Det handlar om mer än tron om ett liv efter detta eller avsaknaden av det. Det är också en bild av oss, av våra samhällsstrukturer, om hur vi vandrar genom livet och om våra olika människoöden.

Kyrkogården i vår by består av en nyare och en äldre del. I den äldre delen samlas mer påkostade familjegravar och betydligt enklare gravplatser. Ändå in i döden kunde man följa hur människor ville bli ihågkomna och om de kunde kosta på sig det eller inte.

En promenad runt berättar en del om människor som levt ett långt liv omringade av släkt och vänner men det berättar också om unga liv som fick abrupta slut, det vittnar om människor som dog i sin ensamhet. Det är monument över människor som blir saknade men också en sista viloplats för de som redan var bortglömda innan de ens dog kanske.

Att besöka en sådan plats har så många olika dimensioner som inte kanske riktigt får plats i vårt effektiva samhälle. en stund av stillhet, vördnad och saknad som kombineras med övergivna gravar som lämnas åt sitt öde tills kommunen gör åter anspråk för dessa platser på jorden.

Fest i Byn nu för fler…

Tidigare hade vi en trevlig sammankomst med våra svenska, irländska, engelska vänner i byn men denna gång är vi på en större fest som avslutas med en gemensam middag med occitansk dans och musik uppe vid slottet.
En härlig blandning av folk av alla slag som njuter tillsammans av en stund av gemenskap.

Längtan som lust och frustration eller livet i ”nuet”.

Har ni också tagit er på bar gärning när man väl kommit fram till ett sånt där tillfälligt mål i livet och sedan upplever att det som först var en skön längtan eller kanske en ouppnåelig dröm för en annan plötsligt förvandlas till vardag?

Det är ett normalt tillstånd med en twist av otillfredsställelse eftersom det kan se ut som att man aldrig uppnår den ”totala perfekta symbiosen”. Man bygger sin tillvaro med en mängd aktiva och passiva val och ena valet kan förstärka en känsla samtidigt som det kan lägger sordin på en annan.

Ena stunden med lusten man upplever av det som är HÄR och NU kan  balanseras av en annan känsla om att samtidigt vilja vara DÄR och NU!

Sånt kan jag känna nu när efter 40 års av jobb i tid och otid, ni vet.. När jobbet är såå kul så man tar hem den med bibehållen lust och låter den flyta in i allt). Det var nu jag bestämde mig för att lägga av. I mitt fall innebar detta att jag kunde välja att ta en lite tidigarelagd pensionering och detsamma blev det för Maria. Jag hade säkert själv kunnat jobba många år till, det var inte svårt när man själv tyckte att man hade ett stimulerande och utmanande yrke, ett sånt yrke där man måste jämt och ständigt hålla sig à jour och lära sig något nytt. Det hade dessutom varit lukrativt men det skulle då ha inneburit att man aldrig skulle haft tillräckligt med tid för annat. och det är detta ”annat”, ”här och nu” ”där och nu”, prioriteringar man vill och inte vill prioritera samtidigt. den komplicerade mångfacetterade viljan.

Inom musikvärlden finns det ett klassiskt tema som kallas för ”crossroad”. Det handlar om våra vägval i livet. De val som alltid innehåller en dos av lust blandat med en släng av frustration. Vi ställs alla inför såna ”crossroads”.

Ju mer man blir medveten om komplexiteten i våra val desto svårare blir det för oss att fatta beslut, det är också därför många väljer att ta ett beslut och blunda för vad man får i minusposten eller väljer att INTE ta några beslut och låter det hela rinna ut. Ett klassiskt dilemma för alla som väljer att flytta till ett annat land.  Faktumet att man flyttar längre bort från sina nära och kära är i särklass den svåraste ”minusposten” för de flesta. Det är till och med ofta grundorsaken till att man t.ex väljer att stanna ”hemma” i sin nuvarande miljö trots att lusten finns att bosätta sig någon annanstans.

Men det finns andra fallgropar i jakten efter det perfekta läget, det perfekta nuet om man nu fortfarande tror på att perfektion finns eller går att uppnå eller ens är önskvärt.

”Leva i nuet” är en paroll man hör ofta men vad innebär det egentligen?
Nuet är också ett komplicerade pussel. Det, som för andra i sociala medier kan se ut som en saga om ”en sån fantastisk stund på stranden i Karibien”, kan likaväl fyllas av någon med en extrem längtan tillbaka som sitter där på stranden om denna person låter det fantastiska ”nuet” att befinna sig på en magisk plats balanseras av en känslan att man kanske bara flyttar sin inrelängtan någon annanstans. Man fortfarande känner en avsaknad i det som kallas för ”livets mening”. Just det begreppet som kallas ”livets mening” är ett begrepp som verkar tonas ner ju äldre man blir. Man betecknar det tveksamt som en släng av mognad. I denna verklighet där ljuset faller genom många olika prismor kämpar alla med att fylla sitt liv med någon sorts mening litet som stort. Det som man helst inte vill är att bli desillusionerad, cynisk och komma till en sorglig slutsats om att livets mening inte finns i någon större mening utan bara består av små kärvor av lyckliga stunder.

Vi som individer lever i något större, våra liv påverkas av ett samhälle som växer kring oss och där kan man inte annat än se att våra levnadsvillkor har blivit bättre, vi lever längre, vi blir friskare och när vi blir sjuka har vi bättre stöd än vad som fanna förr. Samtidigt så är vår inrevärld, våra tankar och vår längtan i mångt och mycket desamma.
Vår skapande lust, vår nyfikenhet är en motor för inhämtning av det som kan få våra liv att blomma men framgång och lycka behöver ingalunda vara 2 sidor av samma mynt. Vår strävan efter perfektionism kan leda oss till en tomhet när vi på vägen tappar bort den mänskliga bristen på perfektion.
På senare tid har jag tvärtom försökt att odla en känsla för imperfektion.

Lonesome cowboys a long long way from home!

En månad i Skåne och besök hos barn o barnbarn i Stockholm. En som alltid på tok för kort tid men nu var det dags för att sätta sig i bilen och sikta söderut igen!

Med ett ovanligt milt väder för att vara första veckan i december startar vår färd i regn och efter ett par hundra mil i Danmark börjar jag längta efter stunden då man kommer ut ur detta enorma regnvädret. Mörkret sänker sig redan vid 16-tiden och målet blir att ta färjan över till Puttgarden klockan 20:15, vilket vi lyckas pricka.

I brist på annat spännande ägnar jag båtfärden till att observera mötet mellan dessa få resenärer på väg någonstans och en personal vars uppgift är att sälja dyra pölsekorvar med pommes frites, cigaretter, sprit och godis. Alltid sker med en släng av ultrapid, ingen stress under dessa 45 minuter men inte heller någon Carpe Diem känsla heller. En märklig känsla av att fånga in en stund där alla är i någon sorts transition på väg till något annat. 

Ut ur färjan och vidare en bit genom norra Tyskland.
Vi hade tidigare planerat ett besök hos en husbilförsäljare för att köpa en tysk gasflaska som skulle kunna vara större än den svenska vi har samtidigt som det kunde rymmas i  det mindre utrymmet som vår husbil bjuder på. Detta med gas och bristen på samordning mellan EU länderna skulle kunna bli en långt inslag men jag lämnar det därhän. Jag hade pluggat på men  det blev inget sånt besök iallafall eftersom vi kom så sent och de skulle inte öppna igen förrän kl.10 nästa morgon. 

Första natten blir lite norr om Lubeck. Skönt att hitta en bra parkering, stänga av motorn och fixa inne så man kan ta fram käk, lite vin och koppla av. Till och med smattrandet från regnet blir en mysig upplevelse. 

Vi reser med våra 3 mopsar och denna gång blir en nödvändig del av vår planering att se till att våra pauser sammanfaller med tillfälliga regnfria stunder så att man ger dem en chans av att kunna ta sig ut och lufta pälsen samt fixa lite annat. De är alla tre vana vid att resa och älskar sitt lilla mobila hem, ”mopsanpassat” med sköna liggplatser för dem.  Mops receptet: ”Skön säng – God mat – Korta promenader – Bra sällskap”. Det är som gjort för ett liv i en compact-living husbil och det gillar de!

Plöja sig igenom Tyskland.

Vår planering ner till Murviel säger att vi kommer att behöva planera en rutt som inte leder oss rakt in i några av de vägspärrarna som de ”gula västarna” fixar här och där.
Så denna gången tar vi inte den vanliga motorvägen genom Tyskland som annars skulle leda oss till Mulhouse, vidare ner till Lyon, Nimes och slutligen Montpellier. Vi satsar istället på att ta oss in i Frankrike genom att åka till Luxemburg och sedan gena över till Clermont Ferrand och den vackra delen som kallas Auvergne.
Så nu med start norr om Lubeck fortsätter vår resa under ihållande regn men med den skillnad att nu börjar det blåsa lite också som en extra krydda… Man kan verkligen använder termen ”plöja sig igenom” för det är precis den känslan jag får bakom ratten… Dålig sikt och piskande regn framkallar ingen spontan lust för avvikelser från målet nämligen att komma så långt ner man orkar under dagen med en hemlig dröm om att ”det kan väl inte fortsätta regna så här hur länge som helst”, vilket det ändå gjorde, skule det visa sig. Det blev en rak sträcka genom vattenmassorna ner till gränsen till Luxemburg. Trier, here we come!

När blöt blir blötare än blötast!

Resan vidare ner leder oss genom Verdun och ardennernas gröna åsar, historiska platser från första världskriget.  Sikte och GPS ställls mot senapens stad Dijon. 
Med en, under resan, utvecklad envishet tar vi oss igenom det massiva regnområdet som täckt hela Norra Europa, betar av små byar en efter en och åker genom det böljande landskapet. Under en stund verkar det finnas en glugg i molntäcket och vi passar på att rasta våra fyrbenta medpassagerare. Passande nog i dessa juletider stannar vi för en fikastund på ett ställe där mistel växer på sina värdträd… 

Förbi Dijon och vidare in i Auvergne med regn och rusk som följeslagare landar vi framåt kvällen i en by med det pittoreska namnet ”Le donjon”, alltså det som på medeltiden var namnet för fängelsehålan!

Ett intressant konstaterande är att trots att en del byar verkar se sin befolkning minska så har de ändå restauranger, bagerier, caféer, postkontor, mataffärer,  bank och allt det som annars lätt hade kunnat ”rationaliseras bort”. Här kämpar man för att försöka bibehålla mänskliga värden och service nära människor. Här i ”fängelsehålan” har man ändå känt av den avfolkning som landsorten lider av, något som tyvärr inte är unikt för dem.

Den osynliga magiska gränsen…

Längtan var hela tiden att passera denna osynliga gränsen mellan Norra och Södra Europa. Ligger som en linje mellan Lyon och Clermont Ferrand. Söder om kommer ljuset fram. Speciellt tydligt denna gång efter en resa igenom Danmark, Tyskland och norra delen av Frankrike med massiva mängder ihållande regn.

Här nedan en sista smakbit av Auvergne på nära 1000-meters höjd och på väg ner mot Millau och Montpellier. På bilden en vacker konstruktion av en icke alldeles okänd konstruktör nämligen Gustav Eiffel.

”Designed by the engineer Léon Boyer and built by the renowned Gustav Eiffel. It is extraordinary because it was the largest metallic structure of its time, built from 1880 to 1884, and because it acted as a sort of laboratory for the construction of the Eiffel Tower, five years later.”

”One is certaintly wont to recall the Maria Pia Viaduct, at Porto, but the builders here had to overcome much greater dimensions (565 m for the span, and 122 m high)!  Four hundred workers – French and Italian – laboured on this gargantuan endeavour, where the metallic structures (3 250 tonnes) were assembled with no more than 600 000 rivets…without a scaffolding.”

Läs mer här om denna fantastiska kontruktionen:

http://www.cantal-destination.com/articles/viaduc-de-garabit-eiffel-s-cantalian-masterpiece-137-2.html

https://youtu.be/lZLlQpQSxGQ

Därifrån lämnade vi regnet och den mjölvita himlen ”för gott” . Att ta sig ner från Massif Central till Larzac platån och sedan vidare ner till den 30 kilometers bredda ”kustremsan” är en vacker tur.  Vi undvek dock att ta oss över den andra berömda bron i Millau eftersom det blåste rejält med vindbyar uppemot 20 m/s…  Men vad är lite blåst när man äntligen får se ljuset igen efter 3 dagars av regn och mörker. 
Temperaturen på 6 grader uppe på platån höjs också i takt med att vi kommer ner och på låglandet landar det på 16 grader!  Solen lägger sig en aning senare här nere jämfört med i Sverige och vi närmar oss vårt occitanska hem…

Väl framme efter 6 veckor i Sverige kan vi bekräfta att Jultomten finns också på varmare breddgrader… Här ett bildbevis inga Fakenews inte!

God Jul till er alla!

En avstickare till Österlen.

Som en paus i vår ”franska integration” har vi tänkt ta lite husbilsturer när lusten att se se omkring inträffar. Det kommer också att bli resor till gården på Österlen samt besök hos våra barn och barnbarn i Stockholm.

Denna första gången efter vår flytt till Murviel har vi nu planerat en lite längre tur uppåt och bestämmer oss för att inte ta den vanliga stora motorvägen genom Nimes, Lyon, Mulhouse och in i Tyskland.

Vi istället satsar på vägen genom ”le massif central”, klättrar upp i Auvergne med sikte mot gränsen mellan Bretagne och Normandie och kusten utanför Saint Malo.

Resan i en 5,4 meters ”plåtis” tillsammans med våra 3 mopsar fungerar väldigt bra och vi gillar tanken att improvisera resvägen under tiden det pågår. Det är det som är friheten med att inte behöva spika i förväg vilka övernattningar som behövs. Man tar resan som det kommer. Resan tog oss nu till ett för mig okänt litet ställe mitt i Frankrike. En övernattning blev det i lilla samhället Ahun.  En gullig liten by. Lite utanför de stora bilvägarna är den ,med sina drygt 1500 invånare, kanske något man skulle kunna kalla för Frankrikes navel. Ligger i Limousin, nästintill mittpunkten i landet!


Mitt i byn med en övernattning med den stora kyrkan som granne.

Färden gick vidare med sikte på de franska stränderna i Normandie.
Jag är själv uppväxt i Normandie och som alla därifrån tycker man efter ett tag att klimatet som påverkas av Atlanten gör sig påmind lite väl ofta. Det sker i form av nederbörd och annat men mötet med havet där är alltid lika magiskt. De stora rörelserna i havet med stora ebb och flod är en fascinerande naturupplevelse. Höststormarna i denna region påminner folk om att naturen har mycket att säga till.

Är man i Normandie måste man förstås passera de platser som betytt så mycket för vad Frankrike är idag, nämligen det området där den stora D-Dagen ägde rum under andra världskriget den 6 juni 1944. Här några bilder från Omaha Beach.
Jag är själv född i Caen, huvudstaden för Normandie och en stad som ligger bara några mil inåt landet från dessa stränder där den stora invasionen ägde rum. Caen blev extremt hårt bombad av de allierade när de skulle jaga bort nazisterna ut ur området, ett beslut som blev kritiserat efteråt och som kanske var bara en av de många missbedömningar som ägde rum under dessa hektiska dagarna. Jag är född 10 år senare och minnena var färska hos mina föräldrar. Deras berättelser har nog präglat min syn på vad ultranationalism och rasism kunde göra med människorna.

Av dessa stränder blev Omaha Beach också den blodigaste av alla. Planeringen var att, under de första morgontimmarna, bombardera strandlinjen för att oskadliggöra det massiva artilleriet som tyskarna hade placerat där. Dimman och andra missberäkningar gjorde att de allierades flygplan missade sina mål och släppte istället bomberna längre in bakom tyskarnas försvarslinjen. Man fortsatt ändå med planerna att landsätta soldater på dessa stora platta oskyddade stränderna…
Jag citerar här:
”Under den första dagen landsatte tusentals fartyg drygt 150 000 man och 14 000 fordon på fem franska stränder. De allierade mötte ett häftigt motstånd.
Omaha var den svåraste stranden att inta och anfallet blev ett blodbad för de amerikanarna. Det berodde på att de amerikanska landstigningstrupperna mötte erfarna tyska soldater som var väl befästa. Tyskarna hade placerat sina vapen så att varje meter av Omaha-stranden var täckt av eld. Grundbeväpningen var kulsprutor.
Av första vågens 14 stridsvagnar slogs alla ut på stranden. På den östra delen av stranden satt tyska soldater i en bunker och avfyrade kulsprutor under 9 timmar, vilket kostade amerikanerna 4184 stupade eller sårade. Efteråt berättade de amerikanska soldaterna om en tysk kulspruteskytt som de kallade ”Monstret vid Omaha”, det sägs att han sköt 2 500 amerikaner. Förmodligen var det två tyskar som turades om att sköta bunkerns kulspruta.”



En blåsig stund på stranden och sedan fortsatt resa mot målet för kvällen och natten nämligen lilla orten Cabourg.

Orterna Cabourg, Trouville och Deauville har varit de platser som lockat ”la bourgeoisie parisienne et normande” under många decennier. Där har man byggt fina sommarställen för de bättre besuttna människorna från både Normandie området och Paris regionen.
Vi fastnade för Cabourg, parkerade vår husbil centralt i stan och sökte oss till ett mysigt créperie med namnet ”Creperie des ourssons”. Ägaren visade sig vara besatt i nallar så hela inredningen gick på det temat och efter notan fick man med sig lite godisnallar med förstås!
Jättegoda klassiska galetter som huvudrätt,  Crepes till efterrätt och Cider på det förstås!


En skön nattsömn på det och då var det nu dags att åka en lite längre bit in i Tyskland. Efter ytterligare en övernattning i husbilen började vi närma oss ”slutmålet”!

Över bron och med sikte på ”Marias Ro” i Eljaröd. Byn Eljaröd ligger 5 km från de mer kända Brösarps backarna. 10 kilometer inåt från kusten och Kivik. Eljaröd är vårt ”andra hem” jämte Murviel och vår språngbräda för vidare resor inom Sverige.


Nu blir det en liten paus på några dagar för att sedan siktar vi vidare mot Stockholm för en liten visit hos barn och barnbarn.

 

Nu kör vi som äkta fransmän – om France Connect och le ministère de l’interieur.

Äntligen är vi igenom med omregistrering av bilen!

Vår fina husbil köpte vi ny i Sverige strax innan det var dags för oss att flytta. Bilen skulle ha kommit lite tidigare men dröjde med den första införsel från Tyskland, där bilen tillverkas, in till återförsäljaren i Alingsås.
Så bilen kunde hämtas bara några dagar innan vi skulle åka iväg till Frankrike och vi han precis med att få dit en dragkrok som skulle besiktigas INNAN vi åkte vidare till vårt första delmål, Eljaröd.

Vi packade bilen och drog ner till ”sommarstället” på Österlen och fixade besiktningen av dragkroken där i Kristianstad. Det var vår första lilla ”kämpa sig igenom övning” eftersom beteckningen som stod på dragkoken inte fanns i registret över godkända dragkrokar hos bilbesiktningen. Det var ingalunda så att kroken inte var Euro-klassad men man hade hunnit med att byta beteckning på den modellen under perioden men hade fortfarande dragkrokar med den gamla beteckningen, vilket föranledde ett behov av att kontakta dragkrokleverantören i Tyskland för att kunna få ett certifieringspapper som Bilbesiktningen kunde godkänna… Puh… Men till slut så var vi färdiga med den saken.

Väl framme i södra Frankrike var det bara att komma igång direkt med att ansöka om att få franska registrering eftersom man enligt lag har 6 månader på sig att fixa detta när man flyttar utomlands och tar med sig en bil eller MC.

Förr i tiden kunde man ta sig till borgmästarkontoret i byn eller till prefekturen och få hjälp med detta men alldeles nyligen hade man ändrat det och bestämt sig för att centralisera alla nyregistreringar till ”le ministère de l’interieur” i Paris. Alla ansökan skulle göras över internet.
En bra tanke kanske men med detta följer en massa inkörningsbekymmer som skapar långa svarstider för att få igenom sina ansökan. Det skulle vi märka som dessutom ”valde” att göra allt detta strax innan de stora semestrarna kom igång.
Första utmaning var att kunna överhuvudtaget kunna koppla in sig till den sajt som hanterar detta. Man behövde nämligen logga in sig, identifiera sig och detta skulle man göra med antingen sitt skattenummer, sécurité sociale nummer eller genom andra funktioner som kunde säkra att jag var jag…

Så första steget var att komma på hur jag skulle kunna ta mig igenom den här spärren. France Connect heter det och är en sån ID-kontroll men jag hade inget skattenummer eftersom jag inte har betalat skatt ännu, inget sjukvårdsnummer ännu däremot hade jag skaffat ett telefonabonnemang hos Orange och de fanns med i den listan över företag/administrativa service som kunde bekräfta min identitet (Mobile connect et moi). Posten hade också en sån funktion. Så det gick till slut att få logga in och komma åt den service som finns för omregistrering av importbilar.

Ansökan bestod av att kunna skicka giltiga papper såsom de nuvarande registreringspapprena från Sverige, det viktiga CoC (Certificate Of Conformity) ett papper som certifierar att bilen har de EU normerma som krävs. Men vi behövde också ett papper från det franska skatteverket som talade om att momsen var betalt. Det behövde jag få fram.

Nästa steg var att kontakta det franska skatteverket och där får jag veta att jag behövde betala fransk moms eftersom bilen var yngre än 6 månader och räknades som ny import. Bekymret för mig var att jag hade redan betalt svensk moms.

Den franska skattemasen berättar för mig att jag skulle förstås inte behöva betala moms 2 gånger men att Frankrike skulle vara det land där jag skulle betala så jag behövde få tillbaka momsen från Sverige.
Sagt och gjort jag kontaktar Svenska skatteverket och får reda på där att jag inte kan få momsen tillbaka direkt av dem utan det måste ske genom återförsäljaren av bilen i Sverige.

Där lärde jag mig det jag egentligen visste redan tidigare nämligen att man ska begära tillfälliga transitplåtar när man hamnar i ett läge där man köper en bil i ett land men flyttar bilen så gott som omgående till ett annat land. Det är ett sätt att fördröja betalning av momsen tills man hamnar i destinationslandet.

Så jag kontaktar försäljaren i Alingsås och de är jättehjälpsamma och fixar och donar med skatteverket så de kunde betala tillbaka momsen.
Hela den här övningen var i och för sig bra för oss eftersom Sverige tar 25% moms medan Frankrike tar 20% moms och det blir en slant för en sån husbil som kostar en halvmille.

Så äntligen var jag i en läge där jag hade betalat fransk moms, hade alla papper och kunde bifoga dem elektroniskt… jo alltså jag var tvungen att komprimera / göra dem mindre så de inte blir mer än 1MB var men som tur är så vet jag hur man kan fixa det. (Förstår ni hur jobbigt det är redan i det läget för de som inte har nån datavana).

Detta sker nu strax innan alla tar semester i Frankrike, inklusive de som tar hand om min ansökan… men i slutet av juli får jag både en begäran om att betala för min nya ”carte grise” och sedan efter att ha betalt detta får jag det per post.

Nästa etapp är att ordna själv med att få nya regplåtar att sätta på bilen. Detta sköter man själv i Frankrike. Det finns ett antal företag som specialiserat sig på det och allt görs över internet där också.
Sedan gäller det att hitta ett försäkringsbolag för att försäkra bilen.
Jag jämför och väljer ett av bolagen, skickar en ansökan men får tillbaka att de INTE kan försäkra min husbil eftersom den är inte registrerad som husbil utan bara som en vanliga transportbil!!!
Vår husbil är en så kallad plåtis, det är en transportbil som är ombyggd till husbil och ”le ministère de l’interieur” hade missat det och deklarerat den som en vanlig oinredd arbetsbil…
”Vi kan försäkra den som arbetsbil” säger försäkringsmannen men då ingår ingen försäkring för innandömet…

Det gick förstås inte så nu var jag tvungen att göra en ny begäran om ”ändring av registrering” på grund av felaktig information hos gänget i Paris… Det här tuggade de ett bra tag på. Ett skäl var säkert semestrarna men också att någon hade klantat till det och behövde berätta det för sin chef kanske… så i slutet av September kommer korrigeringen, en ny carte grise och äntligen kunde vi nita på plats våra franska plåtar.

Det talas ofta om den franska byråkratin men själva byråkratin i sig är det inget fel på egentligen. Problemet är folk som klantar till det. När det inte är en själv så finns det alltid någon annan som inte gjort läxan korrekt.

Le canal du Midi.

Le canal du Midi sträcker sig från Toulouse in till medelhavet.
En fascinerande utmaning.

Mellan 1539 och 1617 kommer diverse förslag kring hur man skulle lösa behovet att frakta gods utan att behöva segla runt Portugal och Spaniens kust för att nå medelhavet. Resorna den vägen var farliga och risken att möta pirater stora.  Inga av dessa förslag visade sig vara genomförbara.

År 1662 kommer dock Pierre-Paul Riquet med ett förslag om hur man kunde lösa behovet av vattentillförseln och bygga en kanal som skulle på ena sidan nå Toulouse och på andra sidan medelhavet. Han kunde lokalisera den perfekta punkten i ”la montagne noire” där man skulle kunna samla vatten från alla mindre vattendrag som kommer ner från bergen och leda det till en större sjö (lac de St Fereol) som ligger norr om Castenaudary ungefär halvvägs mellan Toulouse och Beziers. Därifrån skulle man kanalisera vattnet ner till själva ”canal du midi” som skulle grävas i 2 etapper.  Ser man på terrängens topografi förstår man att det skapade en stor mängd utmaningar som behövde lösas. Det var där Riquets förmåga att hitta ovanliga lösningar gjorde honom berömd. Projektet godkändes av dåvarande kung Ludvig den fjortonde (Louis XIV) .
För att finansiera hela projektet investerade Riquet själv en del av sin förmögenhet.


Arbetet kommer att ta 14 år. 12000 arbetare varav 700 kvinnor arbetar med konstruktionen och under 1681 når kanalen Beziers.

Pierre Paul Riquet kommer dock aldrig att kunna få se den avslutande delen av det otroliga projektet. Han dör 1680 i hög feber under arbetes gång.

Finns mer att läsa om denna fantastiska konstruktionen på:

http://www.plan-canal-du-midi.com/

De 9 slussarna i Fonsérances, alldeles utanför Beziers gör det möjligt att på en sträcka av 300 meter kommer ner/upp 21,5 m i nivåskillnad.

Malpas-tunneln

hör också till denna fantastiska ingenjörskonsten.
mellan 1679-1680 grävs denna tunnel för att kunna få kanalen att passera igenom ”la colline d’Ensérune”.  Det är då första gången man ger sig in på en sån lösning. Senare kommer man under samma ås att bygga ytterligare en tågtunnel som löper under canal du midi!

Så om ni är i området så kan vi definitivt rekommendera att njuta av en utflykt längst med kanalen.

En dag i Pezenas.

Pezenas en mindre stad med cirka 8200 invånare.
En dag i den gamla kärnan av staden är som att resa tillbaka till dess glansdagar under medeltiden fram till 1700-1800 talet. Hela den gamla delen som sträcker sig på 17 hektar mark är idag klassad som en miljö av hög historiskt värde.  En promenad genom den gamla delen av staden är fylld av referenser till kungar och andra adelsmän som satt sina spår i staden. Moliere levde också en kort stund här.

En minsann häftig historisk runda.

Franska grammatiken och accent circonflexe.

Hurra för Maria!

Som är så envis och arbetsam. Sedan en 7 veckor tillbaka får Maria privata lektioner av en jättegullig lärarinna 1,5 timme i veckan. Nelly som hon heter tar hand om några stycken svenskar och engelsktalande i byn.

Tanken är att på det sättet gjuta en grund som jag sedan kan bygga på när det är dags för att gå in i mer avancerade övningar.  Jag får väl på köpet en liten genomgång av mitt eget språk och hur man ska lära ut det vidare, vilket är bara bra.

Maria är väldigt ambitiös och strukturerad men Nelly tycker att jag däremot borde försöka skärpa mig och passa på att prata franska hemma åtminstone en kortare stund varje dag för att snabba på det hela.

Att kunna komma in i språket är viktigt vart man än kommer. Det är kul samtidigt att se hur vänliga och gulliga fransmännen vi träffar är. Man talar om för dem att Maria ännu inte kan språket så mycket men det bekymrar inte dem ett dugg, de bara pratar på och konstigt nog funkar det över förväntan.

Jag själv tar mig på bar gärning dagligen med att leta efter ord och börjar smått längta efter att få det här flytet man en gång hade… Det kommer nog snart 🙂

Jag borde själv plugga till exempel

les Règles De La Nouvelle Orthographe

och se om jag fattar varför man ska stava saker och ting annorlunda nuförtiden.

Inte nog med att vissa tycker att jag låter som någon som kommer från Belgien kommer de också att tycka att jag skriver som en kratta eller?

Exempel:
Användning av accenter var tydligen inte tillräckligt komplicerat förut nu ska man twista det ytterligare med accent aigu och grave och circonflexe!

événement blir évènement
réglementaire blir règlementaire
ils régleraient blir ils règleraient

Fråga mig om jag tycker det är vettigt eller inte. En belgare frågar man inte.

Å andra sidan verkar många ungdomar totalt strunta i hur saker och ting stavas och väljer en ”internetvänlig” stavelse typ Cékoi (vad är det? C’est quoi?) och man kan nog säga att språket som en klassbarriär består.